FELICIA OCH CAESAR TILLSAMMANS

Felicia var 3 år gammal när jag kom hem med Caesar. Det gillade hon inte. Hon var inte så snäll mot honom.

Vid ett tillfälle när vi skulle gå ut och gå högg hon Caesar i ögat. Han hade haft fräckheten att försöka gå före henne ut genom dörren. Den lille stackaren blev alldeles förskräckt och sprang och gömde sig i vardagsrummet. Där satt han med ett blödande öga. Jag trodde, att hon hade bitit sönder det och att han skulle förlora ögat. Riktigt så illa var det inte. När jag tvättat rent såg jag att ögat var kvar och det läkte så småningom.

FELICIA PÅ RYMMEN

Jag skulle bort en nyårsafton och en arbetskamrat, Inger, hade erbjudit sig att ta hand om Felicia. Jag åkte ut till Tyresö och lämnade henne hos Inger och hennes familj med noggranna förhållningsorder att hålla koll på henne. Nästa dag ringer Inger och säger att Felicia är försvunnen!! Hon hade smitit ut när barnen öppnade ytterdörren och kom sedan inte tillbaka. Full fart ut till Tyresö. Det var smällkallt ute och hon hade varit borta många timmar. Inger ringde polisen och Ingers man och jag gick runt stora områden och ropade och letade - ingen Felicia! Jag var helt säker på att hon hade frusit ihjäl, hon hade så tunn päls den lilla kraken. Det fanns isbelagda sjöar i närheten, så hon kunde ju också ha gått igenom isen, o fasa. När vi sent omsider kommer tillbaka till huset totalt uppgivna så talar Inger om att polisen hade ringt och talat om att ett äldre par hade hittat Felicia springandes på motorvägen på väg in till sta´n  och tagit hand om henne. Vilken tur att det finns snälla, hjälpsamma människor som förstod hennes belägenhet och tog hand om henne! Tankarna snurrade mycket kring hur den lilla stackaren hade känt sig när hon sprang omkring frusen, rädd och alldeles ensam och letade efter sin matte - hemskt!!Vi fick telefonnumret till paret och senare kom  dom över och lämnade tillbaka Felicia - vilken lycka!

FELICIA (JACK RUSSEL)

FELICIA, Jack Russelterrier.

En liten, ängslig flicka som jag köpte när jag bodde i Minneberg och som följde med mig under min korta sejour i Åtvidaberg.

Där gick jag en hundkurs (lydnad) med henne, men hon var inte road.

Någonting stod inte rätt till med henne, dels var hon väldigt rädd för allting, ville helst gömma sig undan denna världen, dels släpade hon högra bakbenet när hon gick. Inte alltid, men ganska ofta. Ingenting hittades vid röntgenundersökningar. Den här rasen gör ofta så, sa´ veterinären. Men någonting var det ju som besvärade henne. När hon var 4 år, så skulle jag lyfta ner henne från min säng och tog henne då över ryggen, varpå hon bet mig i handen! Uppenbarligen hade hon ont. Men en hund som biter sin matte kan man inte lita på och tänk om hon skulle bita något av barnbarnen. Jag ringde veterinären, som utan att tveka sa´ att avlivning var enda utvägen. Jag fick komma kl 17 på em samma dag. Det var en av de hemskaste dagarna i mitt liv! Jag grät och grät och grät. Som tur var hade jag redan skaffat mig en hund till, Caesar, som fick trösta mig.

Felicia följde ofta med mig till jobbet då hon satt i bilen. På luncherna gick Gunnar (arbetskamrat) och jag långa promenader med henne i skogen och åt ofta vår lunch samtidigt. Gunnar och Eva tog även hand dom Felicia ibland när jag skulle åka bort. De var väldigt förtjusta i henne. I efterhand ångrar jag att jag inte lät Gunnar och Eva pröva att ta han dom henne i st f att avliva henne, men samtidigt ville jag inte ge bort en hund som man inte kunde lita på.