Under en tid märke jag att Bubba sov väldigt mycket, både inne och ute, dessutom åt han väldigt dåligt. Jag kände igen symtomen och förstod vartåt det lutade.
Tidigt på morgonen den 23 april släppte jag ut honom för att kissa ¨. Han var då blockhalt på sitt vänstra bakben och hade så ont att han skrek vid varje steg han tog. Insåg direkt att det här går inte, nu är det dags. Ringde veterinärkliniken i Bålsta när de öppnade kl 8 och fick tid kl 17 samma dag.
Att vänta på hans bortgång hela långa dagen var förfärligt. "Hans sista måltid, sista bilresa, hans bur kommer att vara tom när jag åker hem, han kommer inte att sova bredvid oss i sovrummet i kväll" och många, många liknande tankar brottades jag med under dagen. Den stora frågan var dock "gör jag rätt? Finns det något alternativ?" Svaret var att Nej, det finns inget alternativ, nu har jag inget val, det finns ingen återvändo vilket också bekräftades av personalen på veterinärkliniken.
När han somnat in satt jag kvar länge hos honom, klappade honom och tackade för den tid vi haft tillsammans. Det var väldigt svårt att lämna honom.
Bubba skulle ha fyllt 14 år om 2 veckor, den 18 maj.
