FELICIA (JACK RUSSEL)

FELICIA, Jack Russelterrier.

En liten, ängslig flicka som jag köpte när jag bodde i Minneberg och som följde med mig under min korta sejour i Åtvidaberg.

Där gick jag en hundkurs (lydnad) med henne, men hon var inte road.

Någonting stod inte rätt till med henne, dels var hon väldigt rädd för allting, ville helst gömma sig undan denna världen, dels släpade hon högra bakbenet när hon gick. Inte alltid, men ganska ofta. Ingenting hittades vid röntgenundersökningar. Den här rasen gör ofta så, sa´ veterinären. Men någonting var det ju som besvärade henne. När hon var 4 år, så skulle jag lyfta ner henne från min säng och tog henne då över ryggen, varpå hon bet mig i handen! Uppenbarligen hade hon ont. Men en hund som biter sin matte kan man inte lita på och tänk om hon skulle bita något av barnbarnen. Jag ringde veterinären, som utan att tveka sa´ att avlivning var enda utvägen. Jag fick komma kl 17 på em samma dag. Det var en av de hemskaste dagarna i mitt liv! Jag grät och grät och grät. Som tur var hade jag redan skaffat mig en hund till, Caesar, som fick trösta mig.

Felicia följde ofta med mig till jobbet då hon satt i bilen. På luncherna gick Gunnar (arbetskamrat) och jag långa promenader med henne i skogen och åt ofta vår lunch samtidigt. Gunnar och Eva tog även hand dom Felicia ibland när jag skulle åka bort. De var väldigt förtjusta i henne. I efterhand ångrar jag att jag inte lät Gunnar och Eva pröva att ta han dom henne i st f att avliva henne, men samtidigt ville jag inte ge bort en hund som man inte kunde lita på.