CAESAR (JACK RUSSEL)

MINNEPY´S CAESAR, Jack Russelterrier.
När jag bodde i Minneberg lärde jag känna Pia Hedfors, som födde upp Jack Russel i liten skala. Hon fick en kull med fyra valpar, som jag mot allt förnuft (man vet ju hur det slutar!) gick hem till henne och tittade på. Jag sitter på golvet när en liten underbar varelse kryper upp i mitt knä, kryper innanför västen och lägger sig och snumsar. Jag föll ju direkt förstås.

Strax efteråt flyttade jag in till Karlbergsvägen och det var ju inte så praktiskt att ha hund i sta´n, så han fick lära sig att göra ifrån sig på tidning. Det hade jag stor nytta av senare!

Den här tiden blev inte så långvarig (det var aldrig meningen heller) för jag flyttade sedan till ett litet hus med ganska stor trädgård i Haninge. Där kunde båda hundarna springa lösa på tomten. Jag jobbade i närheten och kunde åka hem på lunchen för att släppa ut dem. När Felicia var borta och mitt jobb hade flyttat till Farsta hade jag en daghusse till Caesar. En pensionär, som tog hand om flera hundar än Caesar, och som ibland tog dem med sig till sitt sommarställe.

Senare, när jag flyttade till Kallhäll, lyckades jag inte hitta någon dagmatte/-husse till honom, så han fick klara sig själv när jag jobbade. Det var då det kom till nytta att han lärt sig att göra ifrån sig på tidning! Det var säkert långa och tråkiga dagar för honom, men han hade det desto bättre på kvällarna när han följde med till stallet. På Almare-Stäket fick alla hundar springa lösa och springa gjorde han. Från det att vi parkerade på stallplan sprang han skällandes ur bilen och talade om för alla att "nu är jag här". Medan jag mockade och gjorde i ordning hästen sprang han runt överallt på gården. Då och då kom han susandes genom stallet för att kolla vad jag höll på med. Men han var väldigt upptagen och hade inte tid att stanna. Han visste precis när det var dags för mig att rida och då kom han tillbaka och fick vara i sadelkammaren medan jag red. Sedan var han ute och busade igen. När vi skulle åka hem var han ute på egna äventyr och hade inte alltid lust att komma direkt. Men det brukade räcka med att säga "åka bil", så kom han. Vid ett tillfälle gjorde han inte det! Jag ropade och letade, men ingen Caesar. Irene gick runt på samma sätt och letade efter sin tik (Pappillon). Dom hade hittat varandra och hade en herdestund under en redskapsvagn! Det blev fyra "pappijack"-valpar 2 månader senare.
Caesar vaktade mig i alla lägen. Ingen fick komma i närheten av mig om han satt i mitt knä och ingen fick komma in i bilen när han och jag satt där, då var jag tvungen att lyfta ut honom först. "Stor i orden och liten på jorden" var han. Trodde att han kunde besegra vad som helst.
Ett och annat hundslagsmål hamnade han också i. Vid ett tillfälle fick vi åka in och sy.
Ett annat otäckt olyckstillbud han var med om var när han, 3 månader gammal, blev trampad av Gorkij (min häst). Hovslagaren höll på att sko Gorkij när jag plötsligt hör ett hjärtskärande skri bredvid mig. Gorkij står på Caesars tass! Jag knuffade undan både häst och hovslagare för att få loss Caesar. Han springer runt i stallet på tre ben med en blödande tass i luften. Jag får tag på honom och åker omedelbart till Djursjukhuset i Bagarmossen. Vid röntgen visade det sig att han hade en fraktur på ett mellanben. Blev han rädd för hästar efter det? Svar Nej, tvärtom, han busade med en 3-årig arabhingst i hagen. Jag åsåg det med hjärtat i halsgropen, men de visste precis var de hade varandra så han fick fortsätt busa med hingsten. Han kunde också attackera hästar om de hade fräckheten att sätta ner nosen på marken, det var Caesars revir, och där hade dom inget att göra. Det hände att han högg dom i nosen.
Han var alltid med mig när jag red ut. Det gillade han högt och rent.
Han vallade Gorkij. Vid ett tillfälle, när jag hade ramlat av Gorkij ute i skogen och Gorkij stack i väg, rusade Caesar i väg efter honom och vallar tillbaka honom! Där kommer hästen galopperandes tillbaka med den lilla skällande hunden bakom sig!
Caesar kunde också hämta Gorkij i sommarhagen. Jag släppte in Caesar i hagen och han rusade fram till Gorkij, sprang runt honom och talade om för honom att nu är det dags att gå till matte. OK, sa Gorkij, slutade äta och kom travandes emot mig. Praktiskt!
Caesar följde med när jag flyttade hit till Åker, men var redan då gammal och lite sjuk. Han hade konstiga eksem (?)/sårskorpor på magen, som inte ville läka. Konsulterade olika veterinärer, men ingen kunde hitta någon fungerande behandling. Det blev väldigt plågsamt för honom och till slut, när ingen hjälp fanns att få, var jag tvungen att avliva honom. Han var då 13 år gammal.
Det var naturligtvis jättesvårt, han hade betytt så mycket för mig, och jag grät hela vägen hem från veterinären. Han var en underbar hund och hunden med stort H i mitt liv.