BUMSEN (COCKERSPANIEL)

BUMSEN var en svart cockerspaniel, som jag hade tjatat mig till att få när jag var i 10-årsåldern. Han anlände med tåg till Nyköpings station. Stackarn hade rest hela vägen i en liten bur. Jag fick gå själv och hämta hem honom. Bar honom i famnen hela vägen hem.

Min bror och jag sov ingenting den första natten, vi bara beundrade detta underverk. Han fick ligga i mitt rum. Jag var så glad för honom. Men tyvärr var min mamma inte inställd på att hjälpa till med honom. Jag var ju i skolan på dagarna och kunde inte ta hand om honom hela tiden. Mamma kopplade honom vid elementet i köket (!!!!!) och där fick han sitta hela dagarna när jag var i skolan. Jag kan inte förstå hur man kan vara så grym mot en liten oskyldig valp. Han hade ju inte bett om att få komma till oss. Det är så sorgligt, jag blir så ledsen när jag tänker på det.
En dag fick vi oförmodat idrottslov på em då vi fick göra vad vi ville. Jag tog med mig en kamrat, Christina, hem för att vi skulle gå ut och gå med Bumsen. Vi kommer in genom köksdörren, mamma är i köket, men ingen Bumsen vid elementet!!!!! Det visade sig att mamma hade gett bort honom!!!!! Inte ett ord hade hon sagt till mig, bara gett bort honom till goda vänner (bokhandlare Quant), som dessutom bodde i samma hus som Christina! Jag blev så förtvivlad, slängde mig på sängen och bara grät. "Ja men, han var ju så omöjlig" säger mamma. Hur kunde han bli annat med den behandling han fick? Och varför ge bort en "omöjlig" hund till goda vänner? Bumsen var inte hos oss mer än några månader. Jag hoppas och tror, för hans skull ,att han fick det bättre i sitt nya hem. En tragisk historia.