På nätterna har jag en gallergrind i dörröppningen till sovrummet för att inte hundarna skall springa omkring i huset. När jag öppnar grinden på morgonen har Bubba hoppat ner från min säng och står och väntar på att få komma ut. Då vore det naturligt om han valde att springa ut, men vad gör han? Jo, han vänder och går tillbaka till sängen där Dixie sitter kvar (båda hundarna sover alltså i min säng) för han kan inte hoppa ner själv med sina onda framben. Bubba tittat ömsom på mig och ömsom på Dixie som om han ville säga "Kan du hjälpa min kompis att komma ner från sängen?" När jag har lyft ner Dixie sätter båda hundarna i väg i full fart mot altandörren och vill komma ut.
Ett annat exempel:
När jag gör i ordning deras mat blir Dixie lite ivrig och börjar skällal. Jag försöker förgäves tysta honom. Bubba har insett problemet och försöker hjälpa mig att få tyst på Dixie genom att hoppa upp på Dixie bakifrån med framtassarna på hans rygg (dominant ställning). När vi med gemensamma ansträngningar har fått tyst på Dixie går Bubba lugnt och sätter sig vid mina fötter och inväntar maten.
Han är så klok och det är helt underbart att kunna kommunicera med en hund på det här sättet, jag älskar honom högt och rent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar