Willie, heter han enligt pappiren, men det känns inte rätt så jag kallar om för allt möjligt annat men inte just det namnet. Lilla Gubben, Sötnos, Lillhjärtat, Tussenuss, Vovva (som hans förra familj kallade honom) och det senaste är Bubba.
Veckan har fungerat alldeles fantastiskt bra, mycket bättre än jag hade kunnat hoppas på.
Han har funnit sig väldigt väl tillrätta och med lätthet anpassat sig till våra rutiner. Han är en så lättsam liten hund.
Vid matdags äter de ur varsin skål i varsin hörna i köket och Bubba har snabbt förstått att han inte skall röra Dixies mat.
Vi sover ända till kl 07 på morgnarna, Bubba i min säng och Dixie på sin dyna på golvet.
De har också varit ensamma hemma vid ett par tillfällen och det har gått bra, i varje fall är det tyst när jag går och tyst när jag kommer tillbaka.
Dixie och Bubba kommer bra överens och får sina tokryck emellanåt när det busar med varandra. De hjälps åt att vakta tomten och kolla att inga faror finns på andra sidan staketet.
"Kollar du den där hörnan", säger Dixie,"så går jag någon annan stans och kollar."
Hm, här har det bestämt varit en inkräktare, kanske en katt eller en igelkott?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar