Letade efter en hund till och hittade den här bilden på nätet. Ringde och fick reda på att han var 1år och 2 månader gammal och fanns i Brunskog i Värmland.
Chikito och jag åkte 32 mil i 24 graders värme och i min gamla Volvo 940 utan AC för att hämta honom. Stackars Chiko led nog i värmen.
Dixie tog mig med storm, kom direkt fram och hälsade och hoppade mot mitt ben - precis som om han ville säga "ta mig med dig", så det gjorde jag förstås. Dagen då Dixie gjorde entre i Chiko´s och mitt liv var den 21 juli 2006.
Hade redan innan vi åkte tillbaka bestämt att jag skulle stanna vid första bästa rastplats för att hälsa ordentligt på honom och det gjorde vi. Hade med mig sådan där god hundmat i portionsförpackning, som båda hundarna fick.
En liten mager stackare kom så hem till oss, varenda benknota, ryggraden, höftknölarna m m, kunde kännas genom pälsen. Han hade absolut inget fett på kroppen och pälsen var väldigt tunn. Kort sagt, undernärd.
Till en början var Dixie kollosalt ängslig, följde vartenda steg jag tog, låg vid min säng och under stolen jag satt på. Släppte mig inte för ett ögonblick. Han var inte heller van att gå i koppel, så han stretade åt alla håll när vi skulle gå ut och gå och ville bara hem till tryggheten.
Så småningom fick han mer och mer självförtroende och i dagsläget kan man nog säga att det är han som bestämmer här hemma! En riktig liten tuffing har han blivit.
Till skillnad från Chiko så är Dixie väldigt sällskapssjuk och kelig. Sitter alltid bredvid mig i soffan på kvällarna och vill gosa och bli kliad. Mysigt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar